Innan jag kallades som områdessjuttio stod jag inför en av de svåraste perioderna i min trosresa. Ekonomiska svårigheter gjorde att vi inte kunde köpa mat, vilket ledde till försäljning av alla våra ägodelar. Det var särskilt gripande att se min fru göra sig av med kära minnessaker från sin mormor och mor. Eftersom vår bil hade slut på bensin gick jag genom staden och letade efter en pantbank.
Medan jag gick kom jag ihåg ett samtal med en mycket god vän som genomgick sina egna stora utmaningar. I mitt försök att hjälpa till rådde jag honom att utveckla tacksamhet. Hans svar slog an en sträng hos mig: ”För att jag ska kunna vara tacksam måste jag tänka på någon som går igenom värre svårigheter än jag! Det är väldigt svårt att hitta en sådan person.” Jag kände igen mig mycket i hans känsla och kände mig känslomässigt fångad mitt i min frus lidande och mina barns sorg. Trots att jag har satt min lit till Frälsaren. Han hade talat om för mig: ”Du är min.”(1) Han hade utvalt mig med sina löften om att göra mig till ”hans egendomsfolk” (2) och att ”upphöja [mig] … över alla folk som han har gjort”(3). Jag hade trofast hållit mig till att betala tionde, fasta, be och utöva gudsdyrkan i templet – de utlovade ”himlens fönster”(4) förblev stänga och jag kände mig övergiven.
I stunder av större lidande började jag med vanan att ställa två huvudfrågor till gudomen: ”O Herre, vad önskar du att jag ska göra? Vad önskar du att jag lär mig?” Nästan omedelbart kom en tanke till mig: ”Och det hände sig att han byggde ett altare av stenar och frambar ett offer till Herren och gav tack till Herren vår Gud.”(5) Detta ledde till en begrundan av Lehis belägenhet, han som utan egen förskyllan tvingades överge sitt hem och lämna sina ägodelar bakom sig, däribland ”sitt hus och sitt arveland och sitt guld och sitt silver och sina dyrbarheter och tog ingenting med sig”.(6) Efter att ha tillbringat hela sitt liv i Jerusalem lämnade Lehi bakom sig livslånga drömmar samt frukterna av sitt arbete, och stod inför en till synes oöverstiglig utmaning. Men tacksamhet var principen genom vilken han levde och sökte frälsning. ”Stora och förunderliga är dina verk, o Herre Gud Allsmäktig!”(7)
För Lehi var tacksamheten inte beroende av omständigheter. Det var ett beslut med ett särskilt fokus: Jesus Kristus. Och så upptäckte jag i tacksamhet: ”Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där.”(8) Mitt i mina egna prövningar införlivade jag bruket att dagligen bygga tacksamhetsaltaren genom bön. Mitt mål var att vara tacksam utan jämförelse, förväntningar eller beroende av yttre omständigheter – en djupgående förändring i mitt perspektiv.
I början av varje bön riktade jag avsiktligt mina tankar mot min Frälsares liv och mission. Processen var omvälvande. Ju uppriktigare jag uttryckte tacksamhet, desto mer vittnade Anden om barmhärtighetens och nådens sanningar. Genom den här vanan fick jag ett vittnesbörd om ”avsikten med detta sista offer”(9) som min Frälsare genomförde och att hans ”inre är fyllt av medlidande med [oss]”(10).
Han kände mig fullkomligt i sin innerliga barmhärtighet. När jag uttryckte min tacksamhet fördjupades min tro och min själ gladdes. Jag insåg att dessa dagliga tacksamhetsaltare banade vägen till ”nådens tron”(11). Vi välsignades både materiellt och andligt under de dagar som följde. Men trots allt jag har gått igenom skulle jag inte vilja byta plats med någon kung. Mina prövningar ledde till att jag närmade mig och lärde känna min Frälsare Jesus Kristus. Han lever!
- Jesaja 43:1.
- 5 Moseboken 7:6.
- 5 Moseboken 26:19.
- Malaki 3:10.
- 1 Nephi 2:7.
- 1 Nephi 2:4.
- 1 Nephi 1:14.
- Psaltaren 139:8.
- Alma 34:15.
- 3 Nephi 17:6,7.
- Hebreerbrevet 4:16.