”Tro och tvivel”
Möte för svenska medlemmar
29 april 2018
Äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum
Introduktion
Jag tackar er för att ni är här. Jag vet att ni alla hade andra saker att göra. I kväll får ni ha det roligt och skratta så mycket ni vill för att jag ska försöka tala på svenska. Det har varit årtionden sedan jag har talat svenska på riktigt. Emellertid har jag lärt mig franska. Därför när jag försöker komma upp med ett ord som är inte på engelska kommer först ett franskt ord ut.
Jag är tacksam att vara här. Två och ett halvt år av min uppväxt var i Sverige. Sedan var jag missionär här i två år. Jag känner djup kärlek, respekt och beundran för Sverige och dess folk. Jag älskar mina svenska släktingar. Min mamma föddes i Stockholms skärgård på ön Högmarsö. Min pappa föddes i Finland på en ö som heter Larsmo. Han var svensk till börden och svensktalande. Mina föräldrar träffades i kyrkan i Stockholm, på Svartensgatan 3. De bestämde sig för att gifta sig, men bara i ett tempel. Därför reste de till Salt Lake City, Utah, där jag själv föddes. Om det hade funnits ett tempel här på den tiden, antar jag att jag skulle ha fötts i Sverige och vuxit upp som helsvensk.
Men jag är inte här på grund av mitt svenska arv. Jag är här som en av Herren Jesu Kristi apostlar. Jag är här för att bära ett vittnesbörd om Jesu Kristi namn, om att han lever och är världens Frälsare. Jag bär vittne om hans enastående medkänsla, kärlek och omsorg om alla Guds barn. Jag bär vittne om hans ojämförliga försoningsoffer för er och för mig. Under tiden jag har lärt känna Frälsaren, har jag lärt mig om hans stora önskan att ordna saker, hjälpa sår att läka och att laga brustna hjärtan. Dessa är bland hans enastående egenskaper.
Liknelsen om den slitna, buckliga båten med flagnande färg
Tänk dig att du kapsejsat i en båt, mitt ute på oceanen. Du har med dig en livboj och har simmat i timmar mot vad du tror vara närmsta strand, men du kan inte vara säker. Du är helt uttorkad, så varje gång du börjar simma känner du dig inte så bra. Din bästa uppskattning är att stranden är omkring 3 mil bort. Du fruktar för ditt liv. På avstånd hör du en liten motor. Ljudet verkar komma mot dig, så hoppet om räddning stiger. När du tittar ser du en fiskebåt närma sig.
Åh, tack och lov, fiskaren ser dig! Båten stannar och en vänlig, väderbiten fiskare hjälper dig ombord. Tacksamt kryper du bort till en sittplats bak i båten. Fiskaren ger dig en dunk med vatten och några kex. Vattnet och kexen ger dig exakt den näring du behöver för att återhämta dig. Du är så lättad och så glad. Du är på väg hem.
När du börjar må bättre, lägger du märke till saker du inte riktigt hade sett förut. Vattnet du dricker kommer från en dunk och är inte vad du skulle ha föredragit, Evian eller Perrier. Den näring du helst velat ha var några delikatesser, med en chokladcroissant efteråt. Du märker också att den vänlige fiskaren är gammal, har slitna stövlar och jeans. Svettremmen på hans mössa är fläckig, och han verkar höra dåligt.
Du märker också att båten är sliten och att det finns bucklor på högra sidan av fören. En del av färgen är sprucken och sliten och håller på att flagna av. Du märker också att när fiskaren släpper greppet om rodret drar båten åt vänster. Du börjar oroa dig för att den här båten och fiskaren som styr den inte kan ge den räddning du behöver. Du frågar den gamle fiskaren om bucklorna och rodret. Han säger att han inte oroat sig så mycket för de här sakerna, eftersom han har styrt sin båt till och från fiskevattnen samma väg dag in och dag ut i årtionden. Båten har alltid tagit honom dit han ville och i säkerhet tillbaks till stranden.
Du är förstummad! Hur kan ha låta bli att oroa sig för bucklorna och styrningen? Och varför var inte maten mer som du ville ha den? Ju mer du tänker på båten och fiskaren, desto oroligare blir du. Du börjar ifrågasätta ditt beslut att komma ombord över huvud taget. Din ängslan börjar växa. Till slut kräver du att fiskaren stannar båten och släpper tillbaka dig i vattnet. Trots att du nu är mer än två mil från land står du inte ut med tanken på att vara i båten. Fiskaren hjälper dig tillbaka i havet.
Den här båten föreställer kyrkan, och fiskaren föreställer dem som tjänar i kyrkan. Hela avsikten med kyrkan är att hjälpa vår himmelske Fader och Jesus Kristus i deras arbete med att åstadkomma evigt liv för vår himmelske Faders barn. Vad lär oss båten och fiskaren om kyrkan? Förändrar kyrkans bucklor och flagnande färg dess förmåga att ta emot bemyndigade frälsande förrättningar som hjälper oss att bli som vår Fader i himlen? Om fiskaren måste hålla i rodret med båda händerna för att hindra det från att dra åt vänster, hämmar det hans förmåga att ta oss dit vi ska? Man behöver inte vara en ordinerad siare för att veta att det är oklokt att glida tillbaks ner i vattnet i stället för att stanna i båten.
Hur man vet
Början till ett vittnesbörd fick jag när jag bodde i Göteborg. Jag var 11 år. Missionspresidenten hade uppmanat alla ungdomar att läsa Mormons bok. Min äldre bror, som jag alltid beundrat, hade följt uppmaningen. Jag ville vara som han, så jag började också läsa Mormons bok. Någonstans längs vägen, kanske när jag var mitt i Almas bok, sa en av missionspresidentens rådgivare – det var antingen Bo Wennerlund eller Gösta Malm – till oss att vi borde be om den. Jag minns kvällen jag följde den uppmaningen väldigt väl. Jag minns lägenheten vi bodde i och rummet som min bror och jag sov i. När han hade somnat steg jag ur sängen och knäböjde bredvid sängen och började be en enkel bön för att få veta om Mormons bok var sann.
Jag hörde ingen röst, men det var som om Gud sa till mig: ”Jag har sagt till dig hela tiden att den är sann.” Den upplevelsen förändrade mig. Den förändrade mitt liv. Den inledde en process av tro, av att vara på förbundsstigen och försöka göra mer och försöka göra det bättre. Det var i Göteborg jag lärde mig omvända mig. Det var i Göteborg jag började se upp till personer som ärade sina kallelser och som arbetade hårt för att bygga upp Guds rike. Det var där jag lärde mig beundra Guds trofasta heliga var de än bodde.
För mig är Göteborg för alltid något speciellt. Byggnaden vi hade möten i på Viktoriagatan blev en speciell plats för mig. Vi läser om de omvända på Almas tid i Mosiah 18:30 läser vi:
”Och nu hände det sig att allt detta skedde i Mormon, ja, vid Mormons vatten, i den skog som låg i närheten av Mormons vatten, ja, platsen Mormon, Mormons vatten, Mormons skog, hur ljuvliga är inte dessa för deras ögon som där kom till kunskapen om sin Återlösare. Ja, och hur välsignade är inte de, ty de skall sjunga till hans lov för evigt.”
Det var i Göteborg som jag fick kunskap om min Återlösare. Göteborg och Viktoriagatan blev mina ”Mormons vatten”. Var fick du kunskap om din Återlösare? Om du har glömt bort, uppmanar jag dig att du skall tanka på det att du skall komma ihåg.
Tro är ett val som var och en måste göra, och tvivel är ingen föregångare till tro
Tro är inte att på ett infall vilja att något är sant och med fantasins hjälp övertyga sig själv om att det är så. Tro är förvissningen att något existerar, fastän vi inte har sett det rent fysiskt. Den är också en handlingsprincip. Kanske kan man säga att tron är ett slags minne av vår förjordiska tillvaro.
”Tron måste ha Kristus i centrum för att leda till frälsning. … Tron väcks genom att höra evangeliet undervisas genom bemyndigade tjänare, sända av Gud. Underverk skapar inte tro, men stark tro utvecklas genom lydnad mot Jesu Kristi evangelium. Tro kommer med andra ord genom rättfärdighet.”[1] Tro kommer inte från att begära tecken från Gud, men genom att lyda och följa hans lagar.
Alma undervisade de ödmjuka zoramiterna om den här processen. Man behöver bestämma att man vill ha tro och sedan handla i tro innan den kan växa. Gud vill att vi ska ha tro så att han kan välsigna oss. Vi läser i Alma 32:22:
”Och se, nu säger jag er, och jag vill att ni skall minnas att Gud är barmhärtig mot alla som tror på hans namn. Därför vill han i första hand att ni skall tro, ja, på hans ord.”[2]
Han vill vara barmhärtig, nyckeln som öppnar den dörren ar var tro.
I vers 27 fortsätter Alma:
”Men se, om ni vaknar upp och väcker era själsförmågor så att ni kan pröva mina ord och utöva en smula tro, ja, även om ni inte kan göra mera än önska att tro, så låt denna önskan verka i er till dess ni tror så mycket att ni kan ge plats i hjärtat för en del av mina ord.”[3]
För att tron ska växa, måste man välja att ha tro. Man måste önska ha tro. Man måste handla i tro. Det här finns i ett löfte i Mormons bok som jag följde som elvaåring. I Moroni kapitel 10 vers 4 står det:
”Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.”[4]
Man börjar med frågan ”är de här uppteckningarna sanna”? och inte frågan ”är de här uppteckningarna falska”? Om man börjar med tvivel, leds man aldrig till tro. Frågan ”kan det här vara sant?” är den som leder till tro. Frågan ”kan det här vara falskt?” är den som leder till tvivel.
En gång under ett besök på en stavskonferens i Montana bad en stavspresident mig att tala med en man som jag skall kalla Stephen. Stephen hade varit en trofast medlem i kyrkan. Han var en återvänd missionär och hade gift sig i templet. Han hade tjänat trofast i många år, men började tvivla på kyrkan. När jag pratade med Stephen, sa han att han hade problem med det faktum att Joseph Smith hade skrivit eller dikterat fyra versioner av den första synen. Han trodde det kunde innebära att Joseph Smith hade hittat på det hela. Det här var innan vi hade de uppsatser om Evangelieämnen som vi nu har tillgängliga. Han började med frågan, kan det här vara falskt?
Jag hjälpte Stephen få kontakt med en man som arbetade på kyrkans historiska avdelning som hade undersökt de här fyra versionerna tiondeårtal tidigare. Stephen samtalade med forskaren. Nästa gång jag pratade med Stephen sa jag: ”Vad anser du nu om den första synen?”
Han sa: ”Ja, den känns okej, eftersom mina frågor besvarades. Den bekymrar mig inte längre. Men nu har jag problem med månggiftet som utövades i Nauvoo och efter publikationen av Manifestet 1890. Det bekymrar mig verkligen.”
Jag bad Stephen prata med kyrkans historieskrivare. Efter det samtalet kontaktade jag Stephen och frågade hur det gick.
Han sa: ”Nej, det känns inte så fel längre. Jag förstår och mina problem har löst sig. Men nu är jag verkligen bekymrad över att prästadömet hölls borta från de svarta.”
Då insåg jag en sak om Stephen. Stephen hade valt att vara en ständig tvivlare. Allteftersom tiden gick och en fråga löstes, fann han en annan. Hur jag än försökte besvara de här frågorna, valde han att vara en tvivlare. Stephen lämnade kyrkan.
Det här är helt annorlunda än en kvinna jag mötte i Lubumbashi, i Kongo Kinshasa. Hon heter Angelique. Hon är en trofast återvänd missionär. Hon hade ett starkt vittnesbörd om profeten Joseph Smith. Hon älskade Mormons bok. Hon älskade allt som hade med kyrkan att göra.
Hon läste en bok skriven av en av kyrkans ledare innan han blev kyrkans president. Boken var skriven före uppenbarelsen om prästadömet 1978. Denna tidigare ledaren i kyrkan hade sagt att på grund av saker som hänt i den förjordiska tillvaron, kunde svarta inte nå upphöjelse. Angelique bad om hjälp för att förstå varför det kunde vara så. Hon fick av en nuvarande apostel veta att den här tidigare ledaren i kyrkan hade fel och att han helt enkelt framkastat en åsikt som visade sig vara fel. Angelique nöjde sig med det, och är trofast än i dag. Angelique, som är svart, valde i motsats till Stephen, som är vit, att vara en person med tro.
Tvivel är ingen föregångare till tro. Petrus fick inte höra, när han gled ner i vattnet efter att ha försökt gå på det: ”Åh, Petrus om du bara haft mer tvivel.” Nej, han fick höra: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?”[5] Ljuset är inte beroende av mörkret för att skapas.
Profeten Joseph Smith förklarade skillnaden mellan tro och tvivel. Låt mig läsa följande ur Lectures on Faith, nummer 6.
”Och där tvivel och osäkerhet råder finns inte tro, inte heller kan den finnas. Ty tvivel och tro existerar inte samtidigt i en och samma människa. Alltså kan människor vars sinnen är tyngda av tvivel och rädsla inte ha orubblig tillförsikt, och där det inte finns orubblig tillförsikt är tron svag, och när tron är svag kan människor inte kämpa emot det motstånd, de prövningar och det elände som de måste möta för att kunna bli Guds arvingar och Jesu Kristi medarvingar. Och de blir trötta i sinnet, och motståndaren får makt över dem och förgör dem.”[6]
Det var just detta som hände med Stephen. Han lät tvivel och osäkerhet uppta hans sinne. Med tiden hade han inte längre styrka att möta de utmaningar som man ställs inför som medlem i kyrkan. Hans sinne tröttnade och han kunde inte kämpa mer.
Att ha en fråga är inget problem
Att ha en fråga är inget problem. Att välja att vara en ständig tvivlare är ett problem. Joseph Smith läste i Jakobs brev kapitel 1 följande:
”Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han skall få.”[7]
Men det fortsätter i vers 6:
”Men han ska be i tro, utan att tvivla.”
Med andra ord: utan att tvivla på att Gud kan svara. Och versen fortsätter:
”Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden.
En sådan människa skall inte tänka att hon kan ta emot något från Herren,
splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar.”[8]
För att ta emot det slags visdom som Joseph Smith sökte, för att få det slags visdom vi saknar, behöver vi närma oss Gud med troende hjärta och ett sinne som önskar att det som hör Gud till ska göras känt för oss.
Jag älskar de här orden av äldste John A. Widtsoe, en av de tidiga apostlarna från Norge. Genom åren har vi sett många visa norrmän, och äldste Widtsoe var verkligen vis. Han sa följande:
”Tvivel, om det inte leder till efterforskning [i rätta källorna], har inget värde i världen. … Att vara stolt över att vara tvivlare … nöjd med sig själv, ovillig att göra [rätta] ansträngningen, att betala priset för en [gudomlig] upptäckt, hamnar obönhörligen i vantro och sörjigt mörker. Hans tvivel växer som giftig svamp i den mentala och andliga kammarens mörka skuggor. Till slut, blind som mullvaden i sin håla, ersätter han vanligtvis förnuft med hån och arbete med lättja. Den enklaste sanning är värd summan av alla sådana tvivel. …
Tvivel är inte fel såvida det inte blir ett av livets ändamål. Det stiger i värde när det leder till ett aktivt [gudomlig] sökande efter och utövande av sanning. … Men det tvivel som frossar och växer på sig självt och, med envis lojhet, föder mer tvivel, är av ondo.”[9]
Vi kan komma till insikt om att Frälsaren, Jesus Kristus, är verklig. Vi kan komma till insikt om att en god och kärleksfull himmelsk Fader är verklig. Vi kan komma till insikt om sanningen i detta stora verk i de sista dagarna, men det kräver att vi väljer tro och inte tvivel och att vi går till de rätta källorna för att få svar. Det kräver att vi inser att valet är vårt. Det är ingen yttre kraft som tvingar oss att antingen acceptera Jesu Kristi försoning och livets frälsande förrättningar, eller inte. Det är vårt eget val.
Ibland är vi inte säkra om något är sant. Mormons bok ger oss ett mönster att följa. I Moroni 7, med början i vers 12, läser vi:
”Därför kommer allt som är gott från Gud, och det som är ont kommer från djävulen …
Men se, det som är av Gud inbjuder och lockar till att ständigt göra gott. Därför är allt som inbjuder och lockar till att göra gott, och till att älska Gud och att tjäna honom, inspirerat av Gud. …
Ty se, mina bröder, det är givet er att döma för att ni skall kunna skilja gott från ont. Och sättet att döma är så tydligt att ni kan veta det med fullkomlig visshet, liksom dagsljuset skiljer sig från den mörka natten.
Ty se, Kristi Ande ges åt varje människa för att hon skall kunna skilja gott från ont. Därför visar jag er hur ni bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som förmår människor att tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva, varför ni med fullkomlig visshet kan veta att det är av Gud.
Men allt som förmår människor att göra ont och att inte tro på Kristus och att förneka honom och att inte tjäna Gud, det är – och det kan ni med fullkomlig visshet veta – av djävulen.”[10]
Så när du kommer in på förbundsstigen kan du veta att det som leder dig bort från den stigen, som övertalar dig att inte tro på Kristus, är fel. Det som övertalar dig att tro på Gud, att älska honom och hålla hans bud, att tjäna honom och hans barn, det är av Gud.
Olika reaktioner
Det är intressant att hur vi reagerar beror på om vi väljer att ha tro eller att ha tvivel. Ni minns att i Apostlagärningarna kapitel 2 skulle apostlarna gå ut och predika. Det står i vers 2:
… var och en hörde sitt eget språk talas.
Häpna och förundrade frågade de: ’Är de inte galileer, alla de som talar?
Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål?’ …
I vers 13 finner vi en annan reaktion, där står:
”Men andra sade hånfullt: ’De har druckit sig fulla på sött vin.’”[11]
Anden var densamma. Det här var den Helige Anden som utgöts över dessa apostlar som predikade om Jesus. Anden utgöts rikligt, och ändå fanns det de som hånade och bortförklarade det som hände. På det sättet gick de miste om detta händelserika utgjutande av den Helige Anden. Vad var skillnaden? Det var deras personliga val. Det personliga valet att välja tro i stället för tvivel och inse att tvivel inte kommer före tro.
Alma talade också om det här. Han säger i Alma 12, med början i vers 10:
”Och därför får den som förhärdar sitt hjärta en mindre del av ordet, men till den som inte förhärdar sitt hjärta ges en större del av ordet, till dess det blir honom givet att känna Guds hemligheter, till dess han känner dem till fullo.
Och till dem som förhärdar sina hjärtan ges en allt mindre del av ordet till dess de inte vet något om hans hemligheter. Och därefter tas de tillfånga av djävulen och leds av hans vilja ned till undergång.”[12]
Att uthärda till änden – löftet om evigt liv
De som väljer att stanna kvar på den väl använda, buckliga båten med den flagnande färgen är de som inte förhärdar sina hjärtan. De går in på förbundsstigen och stannar kvar på förbundsstigen och hjälper andra på båten komma till stranden. Sedan, när de uthärdar till änden, ges löftet om evigt liv. Detta är den största gåva som Gud kan ge. Det är genom den här processen som vi lär känna Jesus Kristus. Vi lär känna hans levande verklighet och hans kärlek och medkänsla. Den här andliga gåvan ges till alla som gör sig värdiga den.
I Läran och förbunden, kapitel 46, vers 13 och 14 står det:
”Åt några är det genom den Helige Anden givet att veta att Jesus Kristus är Guds Son, och att han blev korsfäst för världens synder.
Åt andra är det givet att tro på deras ord, så att även de kan få evigt liv om de förblir trofasta.”[13]
Jag inröstades som generalauktoritet i kyrkan i april 2009. I oktober 2009 ombads jag att tala vid en generalkonferens. Jag ville att min far som då var 92 år skulle kunna lyssna på konferensen. Han hade arbetat hårt som snickare och byggare i hela sitt liv, och vid 92 års ålder hade han allvarliga problem med ryggen. Han kunde inte komma till konferenscentret. Min syster såg till att han kunde se den på TV i sitt hem i Salt Lake City.
Efter konferensen gick jag hem till honom för att se vad han tyckte om mitt tal. Han var en mycket fåordig man och inte särskilt generös med komplimanger.
Jag sa: ”Pappa, såg du konferensen?”
Han sa: ”Ja.”
Jag sa: ”Pappa, hörde du mitt tal?”
Han sa: ”Ja.”
Jag sa: ”Nå, pappa, vad tyckte du?”
Han sa: ”Ja, det var OK, jag var nästan stolt.”
Men sedan fick jag veta att han var lite distraherad, eftersom han ville berätta för mig om en dröm han haft kvällen innan. Han var ingen drömmare. Han hade aldrig några fantasier. Så vitt jag vet ljög han aldrig. Han hade alltid varit brutalt och taktlöst ärlig. Han sa: ”Jag drömde att jag dog och såg Frälsaren, Jesus Kristus. Han tog mig i sin famn och sa att mina synder var förlåtna. Och Dale, det kändes så bra.” Det var allt han ville säga och jag frågade inte mer.
Min pappa blev medlem i kyrkan i Larsmo vid 24 års ålder och levde därefter sitt liv i enlighet med det ljus och den kunskap han tagit emot. Han gjorde allt han någonsin blev ombedd att göra. Han blev en man som var värdig den Helige Andens gåva att veta att Jesus är Kristus som korsfästes för världens synder, och för hans synder. Rättigheten till denna gåva är inte beroende av om man är man eller kvinna och inte av ämbete i prästadömet. Det handlar om att bli värdig gåvan genom att gå in på förbundsstigen och hålla sig kvar på förbundsstigen, och att hjälpa andra på förbundsstigen.
Andra skörden i Sverige
Andra apostlar har lovat att det skulle bli en andra skörd i Sverige, i storlek och omfattning jämförbar med skörden av omvända som sågs i kyrkans tidiga dagar här i Sverige. Jag tror att de här löftena kommer att ske och sker även nu.
Men den andra skörden gäller inte bara dem som aldrig varit ombord på den slitna och buckliga båten med dess flagnande färg. Den gäller också dem som halkat av båten. Den gäller dem, deras barn, barnbarn och barnbarns barn. Frälsaren uppmanade oss i 3 Nephi 18:32:
”Ni skall fortsätta betjäna sådana, ty ni vet inte om de inte kommer att återvända och omvända sig och komma till mig med helhjärtat uppsåt, så att jag kan hela dem. Och ni skall bli medlet att föra frälsning till dem.”[14]
Också de blir en del av den andra skörden.
Den andra skörden pågår också på andra sidan slöjan. Trofasta heliga som gått genom slöjan undervisar våra förfäder som inte tog emot de frälsande och upphöjande förrättningarna medan de var i dödligheten. De här förfäderna kom aldrig ombord på den slitna, buckliga båten med flagnad färg under sin livstid. De behöver oss. De ber om vår hjälp, och vi behöver dem. De är en del av den andra skörden. Vi har ett tempel här i Sverige. Vi borde slita ut det.
Det finns orsak till stor optimism om kyrkan i Sverige. Det har aldrig funnits en tid i kyrkans historia när vi kunnat vara så optimistiska som vi borde vara nu. Jämför den kyrka som Joseph Smith presiderade över med den kyrka som finns nu i Sverige. Det finns medlemmar med mer kyrklig erfarenhet här. Det finns medlemmar med större tro. Det finns medlemmar med större lojalitet. Det finns medlemmar med fler talanger. När vi arbetar tillsammans och tjänar på mer heligt sätt, som president Russell M. Nelson har uppmanat oss till, ska vi se att Herren (L&F 88:73)
”… skall påskynda [sitt] verk i dess tid.”[15]
Vi kommer att se att vingårdens Herre arbetar med oss.[16] Den andra skörden omfattar dem som ännu inte varit i båten, dem som har halkat av båten, och de som gått bortom slöjan utan att ha varit i båten.
Den andra skörden blir inte beroende av missionärerna, men de behöver arbeta hårt och arbeta med större tro än någonsin tidigare. Den här andra skörden beror inte på kyrkans ledare i kyrkans huvudkontor eller i Frankfurt, även om de behöver fortsätta arbeta hårt och utöva än mer tro på att följa Guds profet.
Den här andra skörden beror på de svenska trofasta medlemmarnas trofasthet och deras villighet att stanna i båten och hjälpa i båten, dela budskapet om Frälsaren med andra. Det här budskapet är inget budskap om en börda. Nej, det är ett budskap om stor glädje och lycka. Det innefattar en enkel villighet att berätta för andra om händelserna i era dagliga liv. Det innefattar att helt enkelt be om tillfälle att dela med sig och att be om visdom till att känna igen tillfället. Vi behöver alla bli de fiskare och jägare som Jeremia talade om att Gud skulle sända, och hjälpa i båten.[17]
Avslutande vittnesbörd
Det första uppdraget jag fick som medlem i de tolvs kvorum var att gå och berätta för kyrkans historiska avdelning att jag skulle ersätta äldste Jeffrey R. Holland som rådgivande till deras avdelning. Som ni kan tänka er blev det ”gråt, klagan och tandagnisslan”[18] när de fick veta att deras älskade rådgivande hade blivit ersatt. Akut brist på pappersnäsdukar uppstod.
Som en del av mitt uppdrag som rådgivande till kyrkans historiska avdelning har jag läst alla band av Joseph Smith Papers. Jag har också läst första bandet av den nya berättande historien om kyrkan som heter De heliga.[19] Att läsa allt som Joseph Smiths någonsin skrivit eller påstås ha sagt har helt enkelt stärkt mitt vittnesbörd om hans roll som profet, utvald av Gud att återställa hans verk till jorden.
Joseph Smith betedde sig aldrig som en bedragare som var ute för att luras. Joseph Smith trodde helt klart att han sett det han sa sig ha sett: vår himmelske Fader och Jesus Kristus, Moroni, Johannes Döparen, Petrus, Jakob och Johannes, Mose, Elias och Elia. Han uppträdde helt klart som en som innehaft guldplåtarna och översatt den forntida texten med Guds gåva och kraft. Han uppträdde helt klart som en som tagit emot uppenbarelse från Jesus Kristus själv. Han uppträdde helt klart som en som tagit emot prästadömet och det heliga apostlaskapets nycklar.
Jag vet på ett mer mäktigt och pålitligt sätt än vad mina fem sinnen kan upptäcka och uttrycka att Joseph Smith såg det han sa att han sett, översatte Mormons bok genom Guds gåva och kraft och tog emot prästadömet med tillhörande nycklar för mänsklighetens frälsning. Jag vet att det här är sant. Jag vet att de här nycklarna finns på jorden i dag och att president Russell M. Nelson är Joseph Smiths rättmätige efterträdare på jorden.
Många, som Stephen, har kommit tillbaka till kyrkan, döpt om sig, och fått prästadömet och tempelvälsignelser återställda. Ljuset kommer tillbaka när de väljer tro. Det är som om de har aldrig varit borta.
Det vi ser som bucklor och flagnad färg på den slitna båten kan visa sig vara gudomligt bekräftade och gudomligt styrda ur ett evigt perspektiv. Herren har antingen haft sin hand i bucklorna och den flagnande färgen eller använder dem i sina egna avsikter. Jag vet av mig själv att Herren Jesus Kristus leder sitt verk på jorden i dag. Hans tjänare känner honom väl. Jag känner honom.
Välsignelse
Som en av Herrens apostlar, välsignar jag er att komma ihåg det som Frälsaren har gjort for er, att ni aldrig glömmer hur det kändes när ni kom till kunskap om Frälsaren. Jag välsignar er att det som inte är riktigt rätt i er familjer skall lösas lite i taget och läkas. Jag välsignar er att kunna se Guds hand i era liv om ni väljer tro, och att ni skall erfara lycka i detta liv och i livet som kommer. I Jesu Kristi namn, amen.
[1] Tro, Handledning för skriftstudier
[2] Alma 32:22.
[3] Alma 32:27.
[4] Moroni 10:4.
[5] Matteus 14:31
[6] Lectures on Faith, nr 6
[7] Jakobs brev 1:5
[8] Jakobs brev 1:6-8
[9] John A. Widtsoe (1943) Evidences and Reconciliations: Aids to Faith in a Modern Day. Salt Lake City, Utah: Bookcraft
[10] Moroni 7:12–13, 15–17.
[11] Apostlagärningarna 2:13.
[12] Alma 12:10–11
[13] Läran och förbunden 46:13–14
[14] 3 Nephi 18:32
[15] D&C 88:73
[16] Jakobs bok 5:72
[17] Jeremia 16:16
[18] Alma 40:13.
[19] Se Steven E. Snow. ”De heliga: Berättelsen om Jesu Kristi Kyrka i de sista dagarna.” Liahona februari 2018